I helgen firade vi min äldsta syster som fyllde 44 år. Vi var ett gäng kvinnor som samlades för att fira, prata, dansa skratt och LEKA! Som alltid när jag samlas runt kvinnor i grupp, snälla kvinnor som känns trygga och jag känner mig trygg med, så lämnar jag med en upprymd känsla och längtan efter mer. Mer av den gemenskapen. Oftare. Ska försöka få till det på en mer regelbunden basis. Att kunna skratta, ha sårbara samtal, flamsa kvinnor emellan, det är allt. Ah så glad för att få uppleva det.
Veckan innan bjöd min vän Cassandra in till vad man skulle kunna kalla en cirkel med ett annat gäng kvinnor. Där vi samlades för att fira eller uppmärksamma att hon tar ett nytt steg i läkningen från hennes separation och vad som var en destruktiv relation. Jag visste inte vad som skulle vänta mig i det rummet men jag gick in med ett öppet sinne. I ett nedsläckt rum fyllt enbart av eldens ljus gjorde vi andningsövningar, vi skrev ner vad vi ville släppa och lät elden sluka pappret vi skrivit det på. Några delade med sig av sina sorger. Många grät. Det var oerhört starkt och öppet. Jag lämnade med samma längtan efter mer av den kvinnliga samhörigheten. Jag lämnade även med frågor om mig själv och vad jag har för kontakt med min egna kvinnlighet men också min röst.
Under andningsövningen blev vi ombedda att skrika och det var tydligt hur mycket det tog emot. Jag skriker aldrig. Okej har hänt någon gång att jag flippat på barnen och skrikit till men det är ytterst sällan. Det är helt enkelt inte så jag kommunicerar oavsett känslor, om jag är glad, arg, ledsen eller har ont. Mona som höll i cirkeln berättade hur hon finner det helande att gå ut i skogen och skrika ibland. Vilken kraft som finns i det. Jag köper det totalt. Att leva ett liv där man aldrig höjer rösten säger såklart något om förväntningarna samhället har på en och synen man har på sig själv och möjligheten att göra sig hörd. Jag har kommit långt från den väldigt blyga tysta flickan jag en gång varit. Jag känner mig som en stark kvinna idag på många sätt men ohämmad är jag inte. Det är inte heller något jag lider av. Men jag tror absolut jag fysiskt skulle må bra av att få ut ett rejält skrik då och då. Testade i helgen, skrek allt jag hade i bilden. Ett kort men kraftfullt skrik från magen. Fan va skönt det var.
Mer kvinnor, mer lek, mer skrik.
