Min äldsta son går på parkourläger under höstlovet. Parkour hela dagen, från morgon till kväll. Virrpanna mamma som jag är så bokade jag fel läger så det är med en annan organisation än den han går med annars. Han känner alltså vare sig lärare eller barn som är med. Men han tog det med ro när jag berättade det, han är van att jag virrar till det ibland och han bryr sig inte om han känner någon. Det var han som bett om att få gå på lägret och jag litar på att han inte skulle be att få göra något han inte trivdes med. Men samtidigt blev jag nervös. Att vara borta en hel dag med personer jag inte känner och göra olika övningar tillsammans hade literally varit min mardröm som barn (eventuellt nu med om jag ska vara ärlig).
Att jag, som inte vågade räcka upp handen i klassen även om jag visste svaret, fått en son som snarare behöver jobba på att inte säga allt jämt. Det blir tydligt att man inte föder små miniversioner av sig själv utan helt unika individer. Det är verkligen en rolig del av föräldraskapet, överraskningen det innebär och hur man får se de unika personligheterna blomma. Att man får leva så nära barndomen igen, det är underbart tycker jag.
Ett svar
Var inne i samma tankar innan om min dotter! Hon vågar så mycket och jag får ofta påminna mig om att det är inte jag och mina känslor utan hon är helt sin egen och så mycket coolare än vad jag var i hennes ålder. Jag önskar också att jag vågar mer och inte varit så enormt rädd för mycket när jag var liten. Nu kan jag känna mig stolt över att jag inte fört över alla dessa rädslor till min dotter och hållt henne tillbaka utan att får blomma som den hon är.