Får man säga att man älskarsmåbarnslivet? Att det vackra med stor marginal överskrider det svåra. Får man säga det utan att trampa folk på tårna eller verka självgod?
Min instagramfeed är full av det som är svårt med att ha små barn. Ofta med humor och igenkänning som mål, vilket jag verkligen kan uppskatta. Det är skönt att inte känna sig ensam i det som är svårt och nytt. Samtidigt som jag kan sakna sidan där man visar allt det oväntat vackra med att bli förälder och ha små barn. Jag fokuserar på de små barnen nu för det är den enda erfarenheten jag har än så länge.
Jag som länge inte ens ville ha barn och som mer såg fram emot att bära och föda än att fostra ett barn. För mig har moderskapet varit en sån positiv överraskning.
Jag hade aldrig kunnat föreställa mig hur transformativt det skulle vara att bli förälder. Att det skulle göra att jag hittade mig själv, älskade mig själv mer. Att en självkärlek kunde växa från kärleken till de barn jag gjort.
Jag hade velat göra en ”sliding doors” för att se vem jag varit utan barn. För visst är åren och åldrandet en del av det. Att jag vet mer nu, är självsäkrare nu. Men jag är rätt säker på att graviditeterna, födslarna och föräldraskapet förändrat mig grunden. Att de fått mig att uppskatta min kropp mer, uppskatta mig mer, se mitt eget självbestämmande som något värdefullt. Att se mig som något värdefullt.
Jag var ängsligare förr. Okej, det kanske har att göra med åldern. Saknar inte att vara tonåring eller tjugo någonting direkt. Fan va ängslig jag var om vad kreti och pleti tyckte. Min relation har även genomgått en del prövningar sen dess, som stärkt oss och mig. Men det finns inget som fått mig att stå stadigare på denna jord som de tre liv jag har att ta hand om. Vars jobb det är att göra livet dräglig för, göra framtiden dräglig för. Människor som jag kan njuta av från deras första andetag. För att allt mer släppa taget om. Det är nåt alldeles särskilt. Att på riktigt känna att jag gladeligen skulle dö för inte en utan tre personer, det gör något med en.
Det är givet kanske. Men med allt snack om hur jobbigt det är kan man glömma det ibland. För mig finns det ingen större lycka än att se mina stora barn på morgonen efter en natt ifrån varandra. Att känna deras hud, fortfarande varm från täcket, mot min hud. Att ta min äldre i handen och gå till skolan bara han och jag. Att höra mitt mellanbarn säga jag älskar dig mamma. Att se min minsta utvecklas till sin egen lilla person med en självklar plats i familjen. Det finns inget som kan jämföra sig med det. Inte för mig. Det finns inget sannare än det. Det smärtsamma men samtidigt ljuvliga i att se dem upptäcka och utvärdera världen. Det får mig att känna mig levande och det är vad jag främst kommer bry mig om när jag dör.
Att slippa tänka på sig själv främst. Det är väl bland det skönaste med att ha fått barn tycker jag. Att ha mig själv att tänka på i princip 100 % av dagen gjorde inte mig gott. Jag älskar att få ta hand om, att vara där. Att behöva stanna upp i det enkla. Svara på frågor. Fundera. Jag älskar det.
Jag skräms, nej det är överdrivet, men jag kan oroa mig för när småbarnsåren är över. När de inte är nära inpå mig. När de inte behöver mig. När en varm kind inte finns nära till hands. När spralliga ben och tokiga skratt inte fyller mitt hem. När det är tyst och stilla. Vem är jag då? Det vet jag inte och det kan kännas lite läskigt. Men jag är stark, jag är anpassningsbar, något som barnen hjälp mig med. Så jag ska nog klara det med och det ska bli kul att få följa mina vuxna barn också. Tänka sig. Men än så länge njuter jag av att de är små och en mjuk kind alltid finns nära tillhands.