Mensen är här. Efter min tredje och troligtvis sista graviditet är menscykeln igång igen. Alltid spännande att se hur och om den kommer förändras. Hur humöret kommer påverkas av det cykliska. En anledning till att jag älskar att vara gravid är att jag mår så psykiskt bra då (efter första trimestern) och en av anledningarna till det tror jag är att det cykliska uteblir, att jag inte behöver försöka förutspå och surfa på de där svängande vågorna utan rider en massiv och stadig våg av hormoner jag mår bra av.
Med det sagt välkomnar jag menscykeln nu och ser fram emot att uppleva den med min allt växande kroppskännedom.
Bara det faktum att jag veckor innan den kom kunde känna att den var påväg känns häftigt. Som att jag fattat min kropp på ett nytt sätt efter de senaste årens resa den tagit mig på. Jag kände ägglossningen, inte som en skarp tydlig smärta vid äggstocken så som jag känt det några gånger förr, utan som något diffust och antagligen specifikt för mig. En känsla av uppblåsthet, i magen men även i bäckenbotten och gasighet som om tarmen och all muskelatur blev mer slapp. Minns inte direkt att det har varit så vid ägglossning tidigare men något fick mig att känna att det är det det är. Självklart så hjälpte insikten att amningsfrekvensen påverkar och jag nyligen börjat vara ifrån mitt barn mer än fyra timmar i stöten och därmed ammar mindre. I alla fall klipp till några dagar senare när min stubin var minst sagt kort. Blev irriterad på småsaker. Eller irriterad är en underdrift. Blev rakt av arg. Kände det i bröstet. Det blossade upp som en brand för att sen släckas lika snabbt igen och varvas med en känsla av att vara lite lätt speedad. Inte mitt vanliga jag som jag kommit att vänja mig vid i den ocykliska tillvaron, men nåt jag kände igen. PMS. Alltid skönt att kunna skylla på det. Och visst var det så. Blodet kom några dagar efter. Gjorde inte det minsta ont, som om livmodern är flexibel och världsvan nu efter att tre barn växt och passerat genom den. Som att den släpper ut sitt innehåll med en ny lätthet.
Efter mitt andra barn minns jag att blödningen blev rikligare och vid den första mensen efter graviditeten var det var som om någon satt på en kran. En kran med blod alltså. Ingen förvarning, det bara kom. Så som man hade mardrömmar om att det skulle göra som tonåring. Lite obehagligt var det. Denna gång kom den mer smygandes igen och var ytterst hanterbar. Vi hoppas det fortsätter så.
En grej jag ser fram emot är att jobba med cykeln. Utnyttja eller kanske snarare följa svängarna. När den här första mensen kom var det tydligt hur jag vill skärma av, vila mer, inte vara lika tillgänglig. Jag lyssnade på det så gott det gick. Jag var själv med tre barn en stor del av tiden så helt avskärmad kunde jag inte vara men jag tillät mig själv att inte svara på sms eller mail om det inte var alldeles nödvändigt och skippade sociala medier. Jag sov med min dotter på dagen och gick och la mig tidigt på kvällen efter att ha spenderat den i min ensamhet. Det kändes så skönt, att känna in det behovet och lyssna på det. Nu är min energi tillbaka och jag känner mig sugen på att vara social och ska jag ta tillvara på också.
Juste, menstrosor! Tack till menstrosor.