Det här är en uppdaterad version av ett blogginlägg jag skrev på min gamla blogg i oktober 2022.
Jag upplever att jag har bidragit till att många fått en starkare vilja att föda fysiologiskt. Det är jag stolt över – eller snarare stolt över att få vara med och stärka gravida i tilliten till sina kroppar och sin egen förmåga. Målet är dock inte nödvändigtvis att få fler att vilja föda fysiologiskt, utan att våga välja sin egen väg. Att få tillgång till kunskap som ökar chanserna att få det man önskar, och att veta vilka rättigheter man har. Vad vi önskar, och vilka förutsättningar vi har, skiljer sig självklart enormt mycket åt. I det här inlägget vill jag därför förtydliga några saker kring just önskemålet att föda fysiologiskt – och synliggöra komplexiteten i det valet.
Först och främst: med fysiologisk födsel menar jag en frisk födsel som sker utan interventioner, alltså utan yttre manipulation av förloppet. Det skiljer sig, i min mening, från begreppet ”naturlig födsel”. En naturlig födsel sker visserligen utan interventioner, men i naturen finns också patofysiologi – sjukdom och skada. Fysiologisk innebär för mig friskt och ostört. Detta är viktigt att poängtera, eftersom förutsättningarna och kraven på en fysiologisk födsel skiljer sig markant från dem vid en medicinsk eller patofysiologisk födsel. De två måste hållas isär.
Vad som klassas som en intervention kan dessutom variera från person till person. De flesta är överens om att till exempel värkstimulerande dropp eller ryggbedövning är interventioner. Jag har dock en bredare definition och räknar in allt som syftar till att styra eller manipulera födselförloppet utifrån. Ett vanligt exempel är vaginala undersökningar, som jag tydligt ser som en intervention, trots att de idag ofta betraktas som en självklar del av en födsel. Detsamma gäller igångsättningar i olika former, inklusive ”mildare” varianter som hinnsvepning.
Jag nämner detta för att belysa hur viktigt det är att vara medveten om nyanserna i samtalet och i det språk vi använder. Många begrepp saknar tydliga definitioner och kan rymma fler betydelser än vi först anar – och betyda olika saker för olika människor. Det gör dem komplexa. Utifrån detta blir det också alldeles för förenklat att hävda att interventioner i sig är negativa. De har sin tid och sin plats, men bör enligt mig inte användas på ett alltför standardiserat sätt, utan utifrån individens och situationens behov.
Jag har full förståelse för dem som önskar föda fysiologiskt. Herregud – jag är själv en av dem. Jag har valt att föda två av mina barn hemma, primärt baserat på den viljan. Jag respekterar den önskan till fullo. Precis som jag respekterar viljan att föda med kejsarsnitt eller med medicinsk smärtlindring. Jag tror starkt på det fria valet och på värdet av att främja autonomi i födandet, oavsett hur det valet ser ut.
Med det sagt känner jag ett ansvar att nyansera frågan om det fysiologiska födandet. Jag har en stark önskan om att samhället i stort, och förlossningsvården i synnerhet, ska bli bättre på att lära ut hur man främjar fysiologiska processer. I dag upplever jag snarare att denna kunskap minskar i snabb takt, i takt med att vi allt mer förlitar oss på teknologi. Samtidigt vill jag inte bidra till en bild av det fysiologiska födandet som ett ideal där den som ”lyckas” på något sätt är bättre än någon annan. Faktum är att väldigt mycket utanför individens kontroll påverkar om en fysiologisk födsel är möjlig eller inte. Jag vill heller inte förenkla vad det faktiskt innebär att avstå från interventioner. Det riskerar att skapa frustration hos vårdpersonal och, alltför ofta, besvikelse och skuldkänslor hos den födande.
Så med detta inlägg vill jag tydliggöra några saker kring önskemålet om ”en så fysiologisk födsel som möjligt”:
- Det är absolut möjligt att föda fysiologiskt, eller med mycket få interventioner, på ett ostört sätt. Kroppen har en enorm kapacitet, och jag är övertygad om att många fler än i dag skulle kunna föda så – om de fick rätt förutsättningar. Samtidigt är det viktigt att förstå att vi alla har olika utgångslägen. Hur våra kroppar mår, hur födseln startar, hur många barn vi fött tidigare, var vi föder och vilka människor som omger oss – allt detta spelar roll.
- När interventioner sätts in för tidigt eller alltför lättvindigt, till följd av rädsla eller generaliseringar om den födande kroppen, kan det vara skadligt. Men interventioner i sig är inte av ondo. Använda vid rätt tidpunkt och på rätt person kan de rädda liv. Jag upplever att pendeln i dag ofta slagit över mot ”too much, too soon”. Om vi istället kan hitta en balans där interventioner används när de behövs, på rätt indikation, med samtycke – istället för slentrianmässigt, som ett sätt att dämpa vårdens egen förlossningsrädsla eller ersätta närvaro – då har vi mycket att vinna. Interventioner är till stor del anledningen till att vi har så låg sjuklighet och dödlighet bland gravida och nyfödda i Sverige. De behöver bara användas klokt.
- Om man önskar ”en så fysiologisk födsel som möjligt” kan det vara värdefullt att fundera över varför. Inte för att ifrågasätta någons val – jag har själv gjort det valet och är mycket nöjd – utan för att det ska vara välgrundat. Oavsett vilket val det gäller. Det bör inte bygga på andras val eller andras förväntningar, utan på en genuin känsla av att just detta är rätt för en själv. Det ska inte handla om att vara duktig eller bättre än någon annan.
- Att välja interventioner är inte som att plocka praliner ur en Aladdinask. Man kan sällan välja en och aktivt välja bort alla andra. Jag möter ofta föreställningen att man kan ”ta en eller två interventioner, men inte fler”. Problemet är att en intervention ofta leder till en annan – inte nödvändigtvis på grund av rigida riktlinjer, utan för att den ena skapar behov av nästa.
Låt mig ta ett fiktivt exempel.
Grace kommer in till sjukhuset med intentionen att föda så ”naturligt” som möjligt. Hon vill undvika onödiga interventioner. Efter många timmars arbete känner hon att hon är helt slut och ber om en epidural. Den tar perfekt, och vilan som följer är en enorm lättnad. Nu orkar hon fortsätta. Samtidigt poängterar hon att hon fortfarande vill ha så få interventioner som möjligt: inget värkstimulerande dropp, inget oxytocin postpartum, inga vaginala undersökningar, helst inget CTG, inget forcerat krystande och ingen skalpelektrod.
Det hon inte vet är att evidensen kring fysiologiska födslar inte längre är direkt tillämplig. Epiduralbedövning innehåller potenta läkemedel som påverkar livmoderns arbete och nedträngningen, vilket ofta gör värkstimulerande dropp nödvändigt. Epidural och värkstimulerande kan i sin tur påverka barnet, vilket gör tätare övervakning mer motiverad än vid en fysiologisk födsel – därav behovet av CTG. Om CTG-dosan glappar, vilket är vanligt vid rörelse (och rörelse kan vara särskilt viktig vid epidural), ökar risken för att en skalpelektrod behövs. Epidural kan också dämpa krystimpulserna så pass att de inte kommer spontant, vilket kan göra guidad eller forcerad krystning relevant. Har man dessutom fått värkstimulerande under lång tid kan livmodern bli trött, och en oxytocinspruta efter födseln kan behövas för att minska risken för blödning. Och så vidare. En intervention leder ofta till flera.
Jag tog epidural som exempel, men det hade lika gärna kunnat vara igångsättning, sovdos eller något annat. Poängen är att interventioner behöver förstås i sitt sammanhang. Ofta följer de på varandra av goda skäl. Därför är mitt råd att sätta sig in i varför man tackar ja eller nej till en viss intervention, vilka konsekvenser den kan få, vilka för- och nackdelar som finns – och att förstå skillnaden mellan vad som är rimligt i en fysiologisk födsel och vad som är rimligt i en medicinsk.
Jag hoppas att det jag försöker förmedla går fram. Jag har ingen som helst intention att förminska någons ambitioner eller val. Jag tror djupt på att den födande bär svaren inom sig. Jag önskar bara att valen grundas i kunskap och i den egna intuitionen – inte i jämförelser eller andras åsikter.
I min bok Föda skriver vi mer om detta. Ta gärna del av Märta Cullheds guide till vanliga rutiner och interventioner på förlossningen för att bättre förstå vad du tackar ja eller nej till. Den finns att ladda ner gratis här.